Hur är Bibeln?

Undervisningen är skriven av pastor Ulf Magne Lövdahl, Norge. Översättare Sigrid Forslin

Innehåll:

Hur är Bibeln?
Hur blev Bibeln till?
Samlingsprocessen
Bibelns eget vittnesbörd
Tolkningsmetoder
Bibelns egna motsägelser
Bibelöversättning
Gud bevarar Ordet
Flera grundtexter?
Kampen om grundtexten
En ny ”Bibel”
Goda och dåliga manuskript

Noter

Hur är Bibeln?

Bibeln är en fantastisk bok som innehåller sånger, undervisning, historia, vacker poesi och profetior. Allt det här är nedskrivet under en period av flera tusen år. Här finner vi beskrivet hur människan blev till, hur vi ska leva för att få ett bra liv här på jorden och hur vi ska få en evighet tillsammans med vår Herre och Skapare i hans himmel. Och Bibeln är en ärlig bok. Det är ingen glorifiering av Herrens stora kvinnor och män. Både deras och våra svagheter blir avklädda. Bibeln uppenbarar för oss, på ett ärligt och direkt sätt, vad som väntar oss ifall vi inte tar emot han som är bokens huvudperson – Jesus Kristus.

Det finns inte någon annan litteratur som kan mäta sig med Bibeln. Ingen annan bok har erövrat världen som den. Idag, 1900 år efter att det sista ordet blev nedskrivet, så är Bibeln alltjämt den bok som blir mest såld i världen. Många människor har upplevt att deras liv har blivit förändrat efter att de börjat läsa Bibeln, som även har fått beteckningen ”Guds ord.”

Bibeln har ett livsförvandlande budskap. Det berättas från det tidigare Sovjet att människor upplevde denna livsförvandlande kraft även när de läste kommunisternas antikristna propaganda. Det ”fel” som kommunisterna hade gjort, var citera verser och avsnitt från Bibeln. Dessa verser grep tag i människorna på ett sådant sätt att de måste ge sina liv till Jesus Kristus och bli frälsta. Det är kraft i Guds ord. Hur kan det vara det?

Det som gör Bibeln så speciell är att den inte har ett mänskligt upphov. All annan litteratur är skriven av människor. De skrev ner sina tankar och upplevelser. Bibeln däremot är Guds ord till oss. Det är Gud som är upphovet, inte människors tankar. Hur Gud förmedlat detta så att det blev nedskrivet, ska vi se på senare. Vi ska även se på hur han håller sin hand över Bibeln och beskyddar den mot människor som önskar att förändra, lägga till eller dra något från det budskap som Gud har gett oss.

Ska vi lära känna Gud så är Bibeln oumbärlig. Gud uppenbarar sig själv genom Ordet. Om vi skulle plocka bort avsnitt i Bibeln, så plockar vi bort delar av Gud och det blir en annan gud än den sanne, evige, fullkomlige och allsmäktige, himmelens och jordens skapare. Bibeln presenterar Gud för oss. Från första till sista sidan präglas boken av sitt upphov. Det är därför denna bok har gripit tag i så många människor genom alla tider, och inte blivit gammalmodig och föråldrad. Gud är nämligen igår och idag densamme, ja till evig tid (jfr. Hebr 13:8 )

Hur blev Bibeln till?

Bibeln har blivit till under en väldigt lång period. Det råder lite oenighet kring hur lång denna period är, men att det är över flera tusen år det är man eniga om. Bibeln själv ger oss viktig information om vem som skrev ned texten första gången. Här nere ser du vad Bibeln säger om detta:

Delar av Bibeln är skrivna av Gud själv, t.ex. 2 Mos 24:12, 34:1, 5 Mos 5:22

Delar av Bibeln är skrivna på diktamen av Gud, d.v.s. direkt avskrift av det Gud har sagt, t.ex. 2 Mos 24:4, + ord/tal av Jesus i Nya Testamentet.

Delar av Bibeln är skrivna av profeter som fick sitt budskap direkt av Gud, t.ex. Hesekiel , som skrev i jagform.

Delar av Bibeln är skrivna av sekreterare, som direkt skrev av de budskap som profeterna fick av Gud som t.ex. Baruk, Jer 36:4 .

Delar av Bibeln är skrivna av tacksamhet över att Gud rörde vid deras liv, som t.ex. flera av Psalmerna . Detta gjorde de självklart drivna av Gud.

Delar av Bibeln är skrivna av människor, inspirerade av Gud, för att beskriva Guds gärningar i historien, som t.ex. många psalmer och de historiska böckerna.

Bibelns böcker är nedskrivna oberoende av varandra och blev senare samlade till en bok. Att olika avsnitt i Bibeln har något olika bakgrund, betyder inte att någon av dessa är mindre gudomliga än andra. För här måste vi vara klara över Den helige Andes inflytande och styrning när dessa skrifter blev samlade till en bok. Bibeln själv säger klart och tydligt att hela Skriften är inblåst vittnesbördet om vad han gör med olika personer och med historien generellt.

Samlingsprocessen.

Gamla Testamentet (GT) är sammansatt av 39 böcker som är skrivna över en lång tidsperiod, minst ett par tusen år. Hur dessa böcker blev samlade till en bok råder det en viss osäkerhet om. Det var ju så att man tidigt hade mindre boksamlingar, som t.ex. Lagen, Profeterna och Psalmerna. Judarna delade upp GT i tre delar:

Lagen, som består av de tre Moseböckerna

Profeterna, som tillsammans med profetböckerna även innehåller Josua, Domarboken, Samuelsböckerna och Konungaboken.

Skrifterna, som omfattar resten.

På Jesu tid var dessa 39 skrifter som var erkänt som Skriften med stort S, även om det existerade andra skrifter. De övriga skrifterna som inte blev erkända som Skriften, kallas Apokryferna.

Nya Testamentet (NT) består av 27 böcker som alla är skrivna under det första århundradet. Flera av böckerna fick tidigt status som helig skrift. De brev som senast accepterades av kyrkan som helhet var

Hebreerbrevet, Petrus två brev, Johannes 2:a o 3:e brevet

Jakops brev, Judas brev, Uppenbarelseboken

På kyrkmötena i både Laodikea 363 och i Kartago 397 rådde det full enighet om Nya Testamentets utformning som vi har det idag, (frånsett Bibeln 2000) med undantag av Uppenbarelseboken.

Det viktigaste är inte vad man blev eniga om, utan detta att den helige Ande har fått leda och värna om sitt ord. Lärda män inom kyrkan har med jämna mellanrum krävt att olika böcker skulle uteslutas ur Bibeln (t.ex. Luther, som ville ta bort Jakobs brev) Men den helige Ande har värnat om den Bibel som vi har idag, även att de böcker som är där, finns där, och att vi ständigt hittar tillbaks till den rätta grundtexten.

Den första tiden, och fram till 1500-talet blev Bibeln skriven för hand. Då tryckkonsten blev uppfunnen, så var Bibeln den första bok som trycktes. Det var 1516.

Bibelns eget vittnesbörd

Alla som har tagit emot Jesus Kristus som sin personlige Herre och Frälsare har fått ett alldeles speciellt förhållande till Bibeln. När vi tror att Jesus är den allsmäktige Gudens son, så tror vi även på det han har sagt. Även Jesus uttrycker väldigt klart att Gamla Testamentet är Guds ord. När Jesus själv ger Skriften en sådan auktoritet, är det även enkelt för oss att säga att eftersom vi tror på Jesus så tror vi att Bibeln är Guds ord. Vad har Jesus sagt om Guds ord?

I Matt 5:18 säger Jesus: ”Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett.” Han accepterar alltså skriften helt och fullt. Du kan även läsa Luk 16:16-17 . I Luk 18:31 b står det: ”Se, vi går upp till Jerusalem, och allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen skall gå i uppfyllelse.” I Luk 24:25 säger Jesus till lärjungarna: ”Så oförståndiga ni är och så tröga till att tro på allt som profeterna har sagt.” Luk 24:44 : ”Och han sade till dem: ”Detta är vad jag sade till er, medan jag ännu var hos er: Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna.” Vidare säger Jesus i Joh 10:35 b: ”Skriften kan inte göras om intet.”

Det råder inget tvivel om att Jesus trodde att hela Gamla Testamentet var gudomligt, oförgängligt och ofelbart! Till och med den minsta bokstav eller prick som är använd är avsiktligt skriven. Jesus godkände även Skriftens egna upplysningar om dess författare. Jesus godkänner t.ex. att Moses har skrivit de fem Moseböckerna, se Mark 10:3 och 12:26 som ex. på att Moses har författat 2 och 5 Mosebok.

Men hur är det med resten av Bibeln? De som skrev ned orden i de olika böckerna i Bibeln är väldigt säkra på att de talar Guds ord och inte sina egna ord. Som jag tidigare har nämnt har vi t.o.m. avsnitt som Gud själv har skrivit. (2 Mos 24:12) Vidare så skriver Gud ett budskap på väggen som Daniel uttyder. Daniel 5:5

Gud gav noggrant människor de ord som dom skulle skriva ned. Orden blev faktiskt dikterade

(2 Mos 4:12, Jer 1:9, Hes 3:4) Både Mose och Bileam förnekade att det som dom kom med, var från dom själva. (4 Mos 16:28, 24:13) Gud ger ofta direkta order om att orden ska bli noggrant nedtecknade. (2 Mos 34:27, Jer 30:2, 2 Mos 17:14, 4 Mos 33:2, Jes 30:8, Jer 36:2, Dan 12:4, Hab 2:2.)

Bibeln innehåller även klara varningar när det gäller att lägga till eller ta ifrån något. (5 Mos 4:2, Ordspr 30:6, Upp 22:18-19.)

Uttrycket ”Så säger Herren” förekommer över 3000 ggr. Författarna kan alltså sägas ha varit säkra på att det är Herren som talar genom dem. Det som vi har tittat på hittills, har i stort sett varit Gamla Testamentet. Rom 3:2 ger denna del av Bibeln beteckningen Guds ord. 2 Tim 3:16 säger ”att hela Skriften är utandad av Gud.” Vi kan slå fast att Nya Testamentet överallt godkänner Gamla Testamentet som autentiska ord från Gud. Uttrycket ”Skriften säger” är jämställt med uttrycket ”Gud säger” se t.ex. Rom 8:15-17, Gal 3:8

2 Petr 3:16 ser vi hur Petrus godkänner Paulus brev lika med ”de andra skrifterna”. Dessa ”de andra skrifterna” är helt enkelt ett uttryck för Gamla Testamentet. Apostlarna var helt övertygade om att det var Herrens bud som blev givna genom dem . 2 Petr 3:2 är ett exempel på det.

Paulus säger också att hans skrifter och förkunnelse är Guds tal, 1 Kor 14:37, 2 Kor 13:3, 1 Tess 2:13. Paulus lär även att vi ska hålla oss till Skriften allena. I 1 Kor 4:6 b står det ” att inte gå utöver vad Skriften säger .”

  Vår trosgrundlag kan summeras upp med orden i Ef 2:20 ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.” Grunden för vår tro är först och främst Jesus Kristus själv, men också de ord som är oss givna genom apostlarna och profeterna.

Alla dem som Herren har använt till att skriva ned Guds ord understryker alltså samma uppfattning av Bibeln som Jesus så klart ger uttryck för – att Bibeln är Guds fullkomliga och ofelbara ord. Det är omöjligt tänka sig, att vi kan bevara någon form av respekt för Bibeln, utan att samtidigt ta Bibelns egen lära om sig själv på allvar. Det är även otänkbart att man å´ ena sidan kan kalla Jesus Kristus för Herre, och i nästa ögonblick inte tro på det han säger.

Tolkningsmetoder

Det finns i dag flera teorier och tankar om hur Bibeln ska tolkas. Det är långt ifrån liktydigt med vilken syn man har på detta. Det påverkar nämligen vår förståelse av Bibelns budskap.

Ända fram till modern tid har kristna uppfattat Bibeln som Guds ord, och man har menat att det som står i Bibeln ska förstås som det står. Där man tvivlar på hur skriftstället ska uppfattas, så har man slagit ihop den versen med verser från andra ställen i Bibeln, som talar om samma tema. Detta kallas för Bibelns egen tolkning. Med att sammanslå de verser och avsnitt i Bibeln, som omtalar samma sak, så kan man finna ut vad Bibeln lär.

I modern tid har det emellertid även dykt upp ett annat sätt att tolka Bibeln på. Denna metod har sitt ursprung i liberala och icke kristna miljöer. Där säger man att Bibeln ska behandlas som vilket annat historiskt dokument som helst. Det bör utvärderas från sin tid och i ljuset av andra källor.

I klartext betyder det, att man tror att Bibelns författare har skrivit ned de bibliska böckerna präglade av sina egna uppfattningar, sin egen tradition, sin egen historia och sina egna upplevelser. Då bör man pröva det genom att gå bakom det, för att hitta Bibelns egentliga budskap. Man menar att olika verser i Bibeln är ett uttryck för de förhållningssätt som präglat samtiden, den gång det skrevs. På detta sätt tar man avstånd från Bibelns lära om sig själv, att det är Guds ord, inte författarnas egna ord. Man tar även på detta sätt avstånd från den bibelförståelse och tolkning, som har varit rådande i den kristna kyrkan från Jesu tid tills idag.

Kunskap om Bibelns samtid är självklart nyttig, och kan berika en bibeltext, men det ska aldrig användas som ett medel för att bortförklara det som står i texten.

Vi kan ta ett exempel i Bibeln hur vi slår ihop den liberala tolkningsmetoden och Skriftens egen tolkning, och då är 1 Tim 2:9-10 ett bra exempel. Här kan vi lätt läsa, att en kvinna inte ska ha smycka sig med håruppsättningar, guldsmycken och dyra kläder. Så har detta bibelställe blivit använt i olika konservativa miljöer. Medan man i mer liberala miljöer har sagt att detta är en av de verser, som inte gäller idag, för det är ett uttryck för dåtidens förhållningssätt.

Men eftersom vi ska låta Skriften tolka sig själv, så bör vi läsa denna bibelvers tillsammans med andra bibelverser, som talar om samma tema. Bibeln säger själv: Med två eller tre vittnens utsago ska var sak avgöras.”

1 Petrusbrevet 3:3 tar upp samma frågeställning och ger ljus över saken. Där står det helt enkelt att sådana yttre ting inte ska vara en kvinnas prydnad. Bibelförlagets översättning säger här: ”Låt inte er skönhet sitta i det yttre” Då ser vi att poängen inte blir att kvinnan ska låta bli att smycka sig. Om det var så att vi fick den uppfattningen av 1 Tim 2 , då har vi fått fel uppfattning, därför att poängen är, att detta inte är en människas verkliga prydnad eller skönhet. Det yttre gör inte en människa vacker, men det gör det inre. Vi ska ha ett vackert inre vilket även återspeglas i våra liv. Det stämmer med 1 Tim 2:10.

Med att låta Bibeln tolka sig själv på detta sätt, så klarar vi oss från att falla i flera gropar.

Både den som förbjuder kvinnan att smycka sig.

Och den som säger till oss att denna vers är tidsbestämd och inte gäller oss idag.

Hela Bibeln ska tas som det den är, nämligen Guds ord. Gudsordet belyser själv de verser som vi kan uppleva som felaktiga eller obegripliga.

Om en sak inte är nämnd mer än på ett ställe i Bibeln så skulle ju en sådan tolkningsmetod vara omöjlig att använda. Skriften säger ju själv att det är med en eller två vittnens utsaga som varje sak avgörs 5 Mos 17:6, 19:15, Matt 18:16, Hebr 10:28) Med andra ord så gör vi inte en lära utifrån otydliga verser som inte kan bekräftas av andra böcker och verser i Bibeln. På detta sätt låter vi Ordet självt styra vår Bibeltolkning. För Guds ord står långt över både våra och historieforskarnas tankar.

Bibelns egna motsägelser

En del liberala teologer hävdar att Bibeln är full av egna motsägelser. Någon har t.o.m. uttryckt det i siffror och sagt att det är 20.000 fel i Bibeln. Anklagelserna om att Guds ord innehåller motsägelser och fel, det är gammalt. De flesta argumenten har blivit skapade av människor, som har varit starka motståndare till kristen tro. Senare har dessa argument blivit adopterade av liberalteologerna. Alla dessa ”fel” och ”motsägelser” har blivit tillfredsställ- ande besvarade av troende människor för många år sedan. Faktum är att man ändå inte har rätt att peka på fel och motsägelser som inte har blivit förklarade på ett bra sätt av de troende.

Det som har blivit betraktat som fel i Skriften av någon, det är ofta svårigheter som kan lösas eller förklaras, om man har den nödvändiga kunskapen. Franska Institutet i Paris hade år 1800 en lista på 82 st. ”fel” i Bibeln, som man menade skulle krossa den kristna tron. Idag är inte den enda av dessa påstådda fel godtagna som fel. Det har tvärtom blivit ett monument över Institutets dåliga baskunskaper i Bibeln. Men det kan vara problematiskt att skilja mellan en felaktighet som ändå inte är klarlagt och ett fel. Och det finns svårigheter i Skriften.

Dr B. H. Carrol hade som ung forskare hittat tusen fel i Skriften, menade han. Men när han i vuxen ålder såg sig tillbaka, sa han att han hade sett så många motsägelser och fel smälta bort, så att inte längre trodde att det fanns några. Dr. Carrol gick med på att det kanske fanns 6 stycken svåra ställen, som han inte hade hittat svaret på, men eftersom han hade sett 994 av 1000 ställen hade blivit klargjorda för honom genom närmare studier, så menade han, att eftersom han hade fått större förstånd, så skulle han även komma att förstå de 6 sista.

De svårigheter som man hänger upp sig på, är antingen av moralisk, historisk eller vetenskaplig karaktär. När det gäller moraliska svårigheter så ska vi tänka på Mose, på grund av människans hårda hjärta, tillät dem att följa en linje som inte var helt i överensstämmelse med Guds fullkomliga vilja. (Matt 19:3-8) När det gäller de historiska upplysningar som Bibeln ger så har man inte hittat något som inte stämmer. Sånt som man trodde var fel, har blivit utredda genom arkeologi och senare forskning. När det gäller vetenskapliga svårigheter så är det först och främst på grund av feltolkningar, inte rena fakta (även om de kan utge sig för att vara det.)

Det finns ingen grund för att frukta kritik mot Bibeln, eller över svåra avsnitt. Generationer har förhållit sig till det långt innan vi blev födda, och det har inte minskat Bibeln från att vara Guds eviga ord till oss människor, till att bli en religiös skrift i likhet med annan religiös litteratur. När vi vet hur starka angrepp som har varit mot Bibeln, århundranden igenom, så ger det grund till stark tro på att detta verkligen är Guds ord, eftersom det alltjämt består. Svårigheterna som vi stöter på i Bibeln, betyder inte att det är fel, utan att det även i fortsättningen är nytt land att inta, det är alltjämt något vi behöver få uppenbarat.

Petrus tar själv upp problemet med att något kan vara svårt att förstå, och att det därmed kan bli feltolkat. I 2 Petrusbrevet 3:16 säger han: ”Så har också vår älskade broder Paulus skrivit till er enligt den vishet som han har fått, och så gör han i alla sina brev, när han talar om detta. I dessa brev finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och obefästa människor förvränger till sitt eget fördärv – något som också sker med de övriga skrifterna.”

Ett så kallat fel i Skriften är tidpunkten för korsfästelsen. Därför ska vi ta en titt på det. I Mark 15:25 blev Jesus korsfäst vid tredje timmen. Det motsvarar kl. 09.00 efter vår räkning. Joh 19:14 säger emellertid att rättegången mot Jesus började vid sjätte timmen. Det skulle i så fall motsvara vårt kl. 12.00.

De till synes motsägelsefulla klockslagen blir rätt vad det är framtagna som exempel på motsägelser som finns i Bibeln. Det här måste vara ett uppenbart fel som måste inrymma allt, hävdas det. Det som vid första ögonkastet kan se ut som något som inte stämmer mellan Markus och Johannes evangelium, kan emellertid i nästa omgång visa sig vara något helt annat.

Judarna räknade dygnet från den ena kvällen till den andra (från kl.18.00 till 18.00 efter vår tideräkning.) Det romerska dygnet var från midnatt till midnatt. Det är från romarna som vi fått dygnsindelning. Både judar och romare delade upp dygnets 12 timmar i två delar (engelsmännen talar om am och pm). Markus evangelium är skrivet i judisk miljö, och använder därför självklartjudiska uttryck för att berätta när korsfästelsen skedde. Kl. 9.00 på förmiddagen. Johannes evangelium är emellertid skrivet med tanke på en helt annan miljö. Hela ordalydelsen i Johannes vittnar om att hela skriften är ämnad till icke judar. Gud använder därför tidsbeskrivningar som blev använda av den miljö som Johannes evangelium sändes till. När det står i Johannes evangelium om den sjätte timmen, är det utifrån den romerska tideräkningen. Den börjar vid midnatt. Den sjätte timmen är kl. 6.00. Då börjar rättegången mot Jesus ( Joh 19:14). Det är mycket troligt att den tog tre timmar, så Jesus blev faktiskt korsfäst kl. 9.00 som också Markus berättar för oss.

I fråga om när Jesus blev korsfäst så sammanfaller Johannes och Markus. Johannes fastslår emellertid när rättegången börjar, medan Markus ger oss klockslaget för själva korsfästelsen. De som hävdar att dom har funnit motsägelser i denna fråga har inte haft den nödvändiga insikten.

Böckerna ”Svåra verser i Nya Testamentet” och ”Svåra verser i Gamla Testamentet” ger goda förklaringar till omkring 400 verser och avsnitt i Bibeln, som av olika skäl kan vara svåra att förstå. Böckerna kan du köpa i din bokhandel eller direkt från Frihets förlag.

Internetadressen är: www.frihet.no

Bibelöversättning

Hur Bibeln översätts får självklart konsekvenser för vår tro. Vi kan lätt tänka oss hur fel översättning skulle kunna skapa fel lära. Därför är det alltid viktigt vilka tankar som ligger till grund för arbetet med bibelöversättning. Vi ser även hur djupet, rikedomen och detaljerna är beroende av duktiga översättare, som försöker att få med allt Guds ord i översättningen.

Idag har vi två huvudinriktningar i översättningsarbetet:

Konkordans Idiomatisk

Det är inte likgiltigt vilka principer man arbetar efter. Huvudtanken inom den idiomatiska tolkningstraditionen är att översätta, det är att tolka. I Norge är denna tradition representerad genom Det Norska Bibelsällskapets översättning 1978, en översättning som blev bemött med stark kritik från bibeltroende miljöer i Norge då den kom ut. Grunden för Norsk Bibelöversättning 1988 är just detta att man menar, att Bibelsällskapet glömde bort en tradition, som går helt och hållet tillbaka till de första översättningarna av Bibeln.

Poängen med den idiomatiske översättningstanken är att man inte utan vidare kan översätta ord för ord, som det står i grundtexten. Man ska översätta meningen bakom orden. Vad menade författarna då dom skrev detta? Det är grundfrågan som översättarna ställer sig. Vid enstaka tillfällen är det meningslöst att översätta ord för ord.

Huvudströmningen i översättningstraditionen från kyrkans första tid har varit, att följa det vi kallar för konkordansmetoden. I Norge är den delvis representerad genom 1930-tals översättningen från Det Norska Bibelsällskapet, Norsk Bibel från 1988 och Bibelförlagets översättning som kom 1997 (Den Norska Kung James Bibeln).

Grundtanken med denna översättningstradition är att man önskar ligga så nära grundtextens struktur och uttryckssätt som möjligt. Anledningen till denna försiktighet är tveklöst tron på att Bibeln inte bara innehåller Guds ord, utan att det faktiskt är Guds ord , och att det därmed ska återges och förmedlas så noggrant som möjligt. ( Matt 5:18, Rom 5:3, Upp 22:18-19) . Översättningsarbetet ska därför vara att återge så noggrant som möjligt det som står i grundtexten.

Medan den idiomatiska metoden söker innehållet i texten, så önskar den konkordans översättaren att återge texten så noggrant som möjligt.

De som har översatt Ordet generationer ,har bemödat sig om att göra en så noggrann översättning som möjligt, i förhållande till utgångspunkten, de första texterna De gjorde detta därför att de hade en stark och orygglig uppfattning om Ordet, som ett direkt ord från Gud.

Vi ska se på några olika exempel av tillgängliga översättningar. Vi ska se på versen som handlar om Jesus Kristus. .

Psalm 22:32

Konkordans översättning: ”De skall komma att kungöra hans rättfärdighet för det folk som blir fött, att han har gjort det.” NB88

Idiomatisk översättning: ”Till nya släktled skall de berätta att han grep in till frälsning.” DN 78

Detta är ett mycket bra exempel för här har den konkordans översättaren behållit det uttryck som finns i det hebreiska textmaterialet, medan ingen av de hebreiska orden är använda i den idiomatiska översättningen. Resultatet av den sista varianten är en uppbygglig text – men inte en översättning.

Jag vill nu nämna fyra orsaker till varför jag menar att konkordans översättningen, alltså Norsk Bibel och Bibelförlaget, är de bästa:

Den behåller verben ”komma” och ”kungöra,” som är starka och faktiskt något annat än bara ”berätta”. Det är långt mer aktivt.

Den har också behållit begreppet ”hans rättfärdighet”, och får därmed preciserat att frälsningen har med Guds rättfärdighet att göra. Rättfärdiggörelsen eller Guds nåd kommer fram i texten.

”Det folk som blir fött” är en mycket god översättning och är åtskilligt djupare än ”till nya släktled”. Här får man nämligen med sig det profetiska innehållet. . Det är ett nytt folk, som ska uppstå när Kristus, som Psalm 22 egentligen handlar om, kommer. Det är detta ljus NT kastar över denna psalm och det kan vi inte vara utan.

Till slut vill jag nämna uttrycket ”att han har gjort det” eller som man lika gärna kunde ha översatt det: att han har fullbordat det. Vi ser en klar parallell till NT och Jesu verk för oss på korset.

Vi ser alltså hur den idiomatiska översättningen helt förlorar den profetiska sidan av versen. Även om avsikten var god, och förmedlade texten på ett lättfattligt sätt, så har man förlorat centrala delar i denna vers.

En annan sådan vers är Ordspråksboken 8:22

Konkordans översättning: ”Herren hade mig i sin ägo i begynnelsen av sin väg”. BF97.

Idiomatisk översättning: ”Jag var den förste som Herren frambragte:” DNB 78

Denna vers har förorsakat många stora teologiska diskussioner tiderna igenom och det har varit Jehovas Vittnens kärnvers – såsom den idiomatiska översättningen återger det. Jehovas Vittnen översätter versen på följande sätt:

”Jehova själv frambringade mig som sin vägs begynnelse.” NVO96,

Det är emellertid språkligt klart att ord som ”skapade” eller ”frambragte” inte täcker det hebreiska uttrycket som är använt. En direkt översättning visar att visdomen (det som det talas om här) faktiskt är oskapad och i djupaste förstånd är uttryck för Kristus.

Jag tror jag har rätt att uttrycka mig ganska tydligt, hur viktigt det är att välja rätt bibelöversättning, eller kanske ändå viktigare, att man översätter korrekt.

Det har tiderna igenom varit ganska många och alvarliga angrepp på Bibeln som Guds ofelbara ord. Några av dessa angrepp har periodvis, slagit rot i kristenheten. Men vi ser samtidigt hur den Helige Ande vakar över Ordet. Efter 100 år av liberala metoder i översättningsarbetet i Norge, så har vi åter fått en Bibel i linje med den grundtext, som ligger till grund för de första kristna biblarna.

Men det kommer även i fortsättningen att komma stora och starka angrepp på Bibeln och på den argumentation som ni finner i detta häfte. För några av Djävulens huvudtema är just att ställa frågor med Guds ord. Det började i Paradiset, för han sa till Eva: ”Skulle Gud ha sagt?” Han ställer frågan med det som Gud har sagt, för att föra oss bort från sanningen. Detta är ju även genomgående tema i liberalteologin. Kan Gud verkligen ha sagt det som det står i Bibeln? Menade han inte något annat?

Bibeln lär oss faktiskt att Jesus och Ordet är ett så Johannes evangelium kallar Jesus för ” Ordet ”. Vi möter faktiskt Jesus Kristus, världens frälsare genom Ordet.

Gud bevarar Ordet

När man tänker på de otaliga angrepp som Bibeln har varit utsatt för genom historien, så blir det alltmer tydligt att Herren inte bara en gång gav oss sitt ord, utan att han också håller sin hand över det och bevarar det. På detta sätt kommer alla Guds barn i alla tider att kunna få del i samma Guds ord, som de första kristna också fick del i.

Det har hävdats från olika håll, att det kunde vara så att de första original texterna, verkligen var Guds ord. De senare skrifterna (kopiorna) är präglade av skrivfel och tillägg. Men vad slags gudssyn ger en sådan utsaga uttryck för? När Herren Gud var mäktig att ge oss sitt ord i skriftlig form, så är han väl också mäktig att bevara det till oss?

Gud gör inte skillnad på folk. Han ger alla samma möjlighet till att få del i Guds rikes hemligheter – som är uttryckt i Hans ord. Gud har faktiskt gett ett löfte i sitt ord, att Han ska bevara Ordet till oss. I Psalm 12:7-8 står det: ”Herrens tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat 7 gånger. Du, Herre, skall bevara dem, du skall beskydda dem för detta släkte evinnerligen.”

Här kan vi alltså läsa att Herren själv ska bevara de ord som Han gett oss, från den dag han gav dem och till evig tid. Matt 24:35 säger också: ” Himmel och jord skall förgå, men mina ord ska aldrig förgå.”

Det är klart att inte vill tillåta människor att ödelägga eller förringa Hans ord, så att kommande generationer inte ska kunna läsa och uppleva Guds ord. Gud gav oss inte bara Bibeln en gång, Han vill också bevara den. Det är många som har försökt att reducera den, förringa och ödelägga Bibeln, men de har inte lyckats och kommer heller aldrig att lyckas. Detta därför att Herren håller sin hand över Ordet. Många gånger står det i Skriften att Herren vill bevara sitt ord, att Hans ord eller bud ska stå fast till evig tid: Psalm 33:11, 111:7-8, 117:2, 119:89 + 160, Jes 40:8, Matt 24:35, 1 Petr 1:23 + 25, Upp 22:18-19.

Försöken att ändra Guds ord har varit många, se ”kampen om grundtexten”, men också historien har visat att Herren står fast vid sitt löfte. Herren bevarar sitt ord.

Flera grundtexter?

När vi jämför bibelöversättningar finner vi att de kan använda olika ord. Ofta är detta bara fråga om ordval i översättningsarbetet, men inte alltid. På en del centrala punkter avviker bibelöversättningarna så starkt så att vi kan säga att båda översättningarna inte kan vara riktiga. Om vi kommer till den slutsatsen att en av översättningarna är fel – kan vi då säga att båda är Guds ord?

Vi skall här nämna flera centrala exempel:

Luk 2:43 Josef och hans mor visste det inte BF97

Utan att hans föräldrar visste om det. DNB78

  Problemet med den sista av dessa översättningar är att den texten, som citerades inte är från Jesaja, den är från Malaki 3:1. Citatet från Jesaja kommer först senare i texten. Därför ska vi förstå att antingen är översättningen fel, eller så finns det lögn i Guds ord. En annan text i Nya Testamentet är den vers som tydligast visar oss treenigheten. Den blev också använd då treenigheten blev diskuterad den första kristna tiden. Denna vers blev då använd som huvudbeviset för treenigheten.

1 Joh 5:7

”Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga.” BF 97

Många inte är klara över är att det finns flera texter, som blir använda som grundtexter

Dessa olikheter beror inte först och främst att man har olika syn på tolkningsmetoder, eller att man har valt olika ord när man översätter. Dessa Biblar har också valt olika grundtexter, som grundlag för översättningen.

Fram till slutet av 1800-talet var det stor enighet om vad som var ursprungliga grundtexten. Om du slår samman alla äldre norska Biblar, från före 1900, kommer du också att se hur de stämmer överens med Bibelförlagets översättning av 1997 (BF 97) De stämmer också bra överens med den kända engelska King James översättningen, som har varit den dominerande översättningen i engelsktalande länder ändå från 1600-talet tills idag.

Varför har då något bibelsällskap valt att använda andra texter än dem som kristna generationer igenom har uppfattat som Guds ord? Jo, det var så att man fann ett manuskript i ett katolskt kloster vid berget Sinai 1844 som skulle få stor betydelse för val av texter i översättningsarbetet. Man daterade manuskriptet till ca år 340 e. Kr.

Varför hade man glömt bort detta manuskript? De flesta gamla manuskripten har varit i flitigt bruk och bär därför prägeln av det i form av slitage. Man hade varken tid eller råd att få en Bibel skriven utan att använda den. Detta manuskript var helt tydligt lite använt och därmed bra bevarat. Varför var det så?

Vid närmare granskning visar det sig att det på många centrala punkter har likhetstecken med ett annat manuskript som blev funnet i det enorma biblioteket i Vatikanen år 1485. Man har antagit att detta manuskript blev skrivet mellan år 325 och 350. Även detta är bra bevarat och har inte prägeln av att ha blivit använt på samma sätt som andra manuskript.

Några trycker dessa manuskript till sitt bröst och säger att de här måste vara de äldsta och bäst bevarade manuskript som vi har. Flera bibelöversättare ta därför i bruk dessa texter när de ska göra nya översättningar av Bibeln. Andra översättare och teologer är skeptiska. Varifrån härstammar dessa texter? Varför avviker de på så centrala punkter som treenigheten, Jesu gudomlighet o.s.v.?

Kampen om grundtexten

Historien till ”grundtexten” är fashinerande. Det är historien om Guds tal till oss människor, om trofasta kristna som beskyddar Ordet, och om förfalskningar, mord och förföljelser. Det kunde ha skrivits många kriminalromaner med utgångspunkt i den kampen, som har försiggått runt bibeltexten. I det här häftet vill jag pröva att ge en kortfattad uppsummering.

Första gången de troende blev kallade kristna var i staden Antiokia i Syrien, Apg. 11:26, Apg.13:1-4. Församlingen i denna stad blev kända för sin missionsiver, men även för sitt trofasta arbete med att göra avskrifter av De Heliga Skrifterna, Bibeln. Detta var otvivelaktigt nödvändigt med tanke på missionsarbetet. De många nya församlingarna måste ju också få Guds ord. De översatte original manuskripten till både Syriska och till latin. Översättningen gjordes från de ursprungliga grekiska manuskripten. Senast år 157 e Kr. förelåg hela Bibeln på syriska (Peshitta) och på latin (Italia). Detta var alltså bara 120 år efter Kristi död och uppståndelse, ca 95 år efter Paulus död och bara 50 år efter att Johannes Uppenbarelse blev skriven.

Men det fanns även en mängd s.k. kätterska samfund. Man räknar med att i det första århundradet existerade omkring 80 olika sekter, som hade tagit åt sig delar av det kristna budskapet, men som inte var kristna kyrkor. Många av dessa är kända under beteckningen kristna-gnostiska samfund. Dessa sekter bearbetade ofta de kristna texterna, för att få dem till att passa deras budskap. Ebionetterna lärde t.ex. att Josef var Jesu rätta far, se Luk 2:43 och jämför med föregående kapitel. De som på detta sätt förfalskade de nytestamentliga skrifterna uttalade själva att de korrigerade dem. (1).

I den första kristna tiden var staden Alexandria i Egypten världens största stad. Här växte det fram flera kristna församlingar, men det staden är mest känd för i efterhand är ”skolan i kristen lära och kultur,” som blev grundad av filosofen Pantaenus (145-200). Stora namn från kyrkohistorien som Clemens av Alexandria och Origenes, var hans arvtagare som kommer från denna skola.

Pantaenus tolkade Bibeln både filosofiskt och bildligt. Han trodde inte på en absolut sanning, utan menade att sanningshalten var relativ. Han trodde inte heller att Bibeln var ofelbar. Med sin bildlika tolkning av Bibeln såg han på män som Adam, Noa, Moses och David som män, som kunde existera i judiska föreställningar och myter. De var inte riktiga sanna historiska personer. Den skepsis till Skriften som Pantaneus hade delades av både Clemens och Origenes (2). Vi ska förstå att detta var ett dramatiskt brott på det som de troende hade stått för och undervisat fram till dess. Det är nog också rätt att säga, att denna skola har haft större inflytelse i efterhand ända in i vår samtid.

Vi känner inte till att Pantaenus skrev något själv. Det vi vet om honom har vi från hans elev och efterföljare Clemens. Han talar om honom som en djup gnostiker som hade en perfekt insikt i kristenheten. Clemens kallar honom för en icke troende kristen. (3)

När skolan i Alexandria senare kom att spela en sån central roll i frågan kring manuskriptet och bibeltexterna så ska vi försöka att förstå vad skolan stod för och hur man tänkte omkring Skriften och evangeliet. Skolans andra ledare, Clemens av Alexandria (150-215), menade att det var Gud som hade gett grekerna filosofin. Han trodde också att tillbedjandet av stjärnorna var Guds väg för att hjälpa människor till en renare religion. (4). Där Bibeln var i konflikt med meningarna till de ”kristna” lärarna i det okulta, är de inte det minsta beroende av vad den säger. De vill ganska enkelt ändra ord för att den ska lära vad de själva har bestämt att Skriften ska mena. (5).

Clemens hade också många andra idéer och tankar som inte var förenligt med Bibeln. Han menade att en syndare kom till himlen med att övervinna sin sexualitet (6), och att det inte fanns någon frälsning utanför kyrkan (kyrkan i snävare uppfattning). En duktig student av Clemens var Origenes (185-254). Han övertog efter Clemens som ledare. Origenes blev i denna miljö, räknad för att vara en duktig teolog. Han lärde bl.a. att Jesus Kristus var ett skapat väsen, och inte hade en existens som Gud (7). Detta framkommer tydligt i olika översättningar av Ordspr :8:22, Mika 5:1 (8).

Origenes utvecklade även det vi kallar den alexandrinska filosofin, som å´ ena sidan betraktar Bibeln som Guds ord, men i nästa stund säger att Bibeln innehåller fel och brister. Det är denna tankegång som föder fram de s.k. alexandrinska texterna (9). Origenes lärde även att Jesus var en slags underordnad Gud, att man förenas med Gud genom en helig kyss, att man måste ha ”lite vatten” för att tvätta bort ärvd synd, att ingen intelligent person kunde tro att solen kunde vara skapad på den fjärde dagen, att vi själva skall gripa det eviga llivet med vår egen kraft även om Gud bara erbjuder oss det – inte ger oss det. Det fanns inte heller någon lekamlig uppståndelse i Origenes lära. (10).

Denna avdelning i kyrkohistorien ger oss en viss bakgrundskunskap när vi nu skall gå vidare i det som har med grundtexten att göra. Origenes gjorde sin egen översättning av Bibeln. Den togs inte i bruk medan Origenes levde, men en biskop i Cesarea var mycket imponerad av Origenes arbete. Biskop Eusebius (260-340) var en stor beundrare av Origenes filosofi och lära. Han gav ut Origenes ”bibel” som han kallade ” The Hexapla.” Då kejsar Konstantin offentliggjorde att han hade blivit kristen (11), så befallde han eusebius år 331 att ge honom 50 kopior av Bibeln. Eusebius hade då valet att skriva av de rena orörda manuskripten från Antiokia, eller att använda Origenes ”bibel”. Han valde det sista. (12).

Flera av dagens auktoriserade texter menar att två av dessa 50 skrifter är det vi idag kallar Codex Vaticanus och Codex Sinaiticus, gjorda för Konstantin omkring år 331 e.Kr. (13). Låt mig ge dig en summarisk beskrivning av dessa två manuskript:

SINAITICUS

Detta manuskript hittades av Constantine Tischendorf i klostret St. Catherine vid berget Sinai år 1844. Namnet Sinaiticus fick det efter platsen där det hittades. Man antar att manuskriptet är från ca år 340. Detta sammanfaller tidsmässigt med Eusebius´avskrifter av Origenes ”bibel”. Sammanslaget med den traditionella bibeltexten utesluter Sinaiticus hela 4.000 ord från de fyra evangelierna. Samtidigt läggs det till 1.000 ord. Man har förändrat läsningen på 1.500 ställen och det är tillagt 6 extra böcker.

VATICANUS

Detta manuskript återupptäcktes i biblioteket i Vatikanen, därav namnet. Det här hände år 1485. Man räknar med att det härrör från ca år 325-350. Alltså samma period som Eusebius sörjde för att skaffa Konstantin 50 kopior av Origenes ”bibel”. Vaticanus utesluter hela 1.000 översättningar och lägger till 500 ord. Manuskriptet har bytt ut fem av NT´s böcker med fem andra böcker och 2.000 ord är ändrade.

Även om Vaticanus och Sinaiticus samstämmer på många områden, så är det också många olikheter. Det finns runt 17.000 olikheter mellan dessa två manuskript. De bär med andra ord prägel av ett hastverk. Kejsaren skulle ju ha dessa 50 kopior så fort som möjligt.

En ny ”Bibel”

Efter att manuskriptet Sinaiticus hittades 1844 begynte arbetet med att översätta och sammanslå denna och andra texter. Under åren 1870-1880 utarbetade två liberala teologer en ny text som baserade sig på de nya upptäckterna. De heter Brooke Foss Westcott och Fenton John Hort och var båda professorer vid Cambridge Univercity. De hade i utgångsläget en negativ hållning till den traditionella bibeltexten (Textus Receptus) och därmed också till King James bibel.

Dessa två teologer utarbetade nu en ny grekisks text som baserade på Codex Vaticanus och Codex Sinaiticus. En sådan samling av texter var något helt nytt. De hade inte gjorts något liknande tidigare. Deras grekiska texter är inte likt någon av de tidigare texterna därför att man klippte och limmade samman en helt ny text baserad på lite från Vaticanus, lite från Sinaiticus och lite från andra texter. Med andra ord: Detta var en text skapad av människor.

Dessa professorer införde även något annat. De satte delar av bibeltexten inom parentes och tog bort verser från Bibeln. När du idag upptäcker i olika bibelöversättningar att en vers är flyttad till fotnoterna eller är inom parentes, så är detta ett resultat av Wescott och Horts arbete. Det gäller bl.a. Markus 16:9-20. När man sätter ett sådant avsnitt inom parentes, så sår man tvivel om detta ska vara en del av Guds ord eller inte. Det faktum att vi har 618 grekiska handskrifter som har med detta avsnitt, medan det bara är 2 (Vatikanus och Sinaiticus) som inte har med det, det säger man inget om.

ALEXSANDRINUS

Både Vaticanus och Sinaiticus är mycket bristfälliga handskrifter. Stora delar av Nya Testamentet saknas. När man skulle göra en enhetlig grekisk text av dem så måste man därför lägga till texter från andra manuskript. Man använde då en grupp av manuskript som blev kallat ”Den Alexandrinska texten” eller ”Codex Alexandrinus.”

Dessa manuskript är texter som har blivit till och bevarats i Alexandria i Egypten, därav namnet. Vi har tidigare tittat på vilken slags teologisk miljö detta var. Det finns idag flera grekiska nya testamenten som huvudsakligen är baserade på Vaticanus, Sinaiticus och Alexandrinus. Dessa har skapat grunden för flera av de moderna bibelöversättningarna.

TEXTUS RECEPTUS

Före 1881 och arbetet till Westcott och Hort, rådde det stor enighet om att grundtexten med stort G, var det vi idag kallar ”Textus Receptus.” Namnet betyder den överlevande eller mottagna texten. Kritiken mot denna text har varit att man menade att den inte var korrekt och i …. med de ”äldsta och bäst bevarade manuskripten.” Det har emellertid på senare tid gjorts fynd som bekräftar äktheten av Textus Receptus. (TR)

Den äldsta bibliska text som vi har, är känd som ”Den gamla latinska Bibeln.” Den var känd som de kristnas Bibel och det intressanta är att den stämmer överens med just TR (14).

Påve Damasus gav år 380 en man vid namn Jerome i uppgift att revidera den gammeltestamentliga delen av ”Den gamla latinska Bibeln,” som också går under namnet ”Itala.” Målet med denna revision var att man senare skulle kunna angripa de bibeltroendes Bibel och påstå att denna innehöll senare tillägg och hade kopieringsfel. (15)

Jerome blev betraktad som en stor lärare inom den Romersk Katolska kyrkan. Han var inspirerad av Eusebius och Origenes. Han var så inspirerad att han använde alla sina sparmedel på att köpa Origenes arbeten. (16). Efter att ha genomgått Origenes arbeten och samtalat med påven Damasus startade Jerome på översättningen av Gamla Testamentet på latin. Denna översättning avviker från ”den Gamla Latinska Bibeln” på hela 3.000 ställen. Dessa ställen har Jerome flätat in eller bytt ut texten med Origenes tankar.

Efter ungefär 20 år avslutade Jerome sitt arbete, omkr. år 405 e.Kr. Då hade han också lagt till några extra böcker till Bibeln. Detta var flera av de grekiska och hebreiska Apokryferna. Han placerade böckerna som en del av de gammaltestamentliga skrifterna.

Arbetet till Jerome mötte motstånd även innanför den Katolska Kyrkan. Helvedius, en stor lärare från Norra Italien, anklagade Jerome för att ha använt korrumperade grekiska manuskript i sitt arbete med Bibeln. Först år 1546 blev Jeromes Bibel proklamerad som den Romersk Katolska kyrkans äkta Bibel. (17)

Därför att den Bibel som var baserad på samma texter som Textus Receptus, hade så starkt fotfäste i den kristna befolkningen, så blev inte Jeromes förändringar av Bibeln godtaget för bra över 1.000 år efter att han var färdig med sitt arbete. Detta trots att flera påvar hade gått i god för den.

Goda och dåliga manuskript

Angreppen på de troendes skrifter, på Bibeln, har alltså varit starka och genomgripande genom hela historien. Den siste av de hedniska kejsarna, Diokletian (302-312) hade gjort allt för att tillintetgöra alla kristna texter. Inte nog med att man förföljde och dräpte troende, utan man försökte också att tillintetgöra de kristnas heliga skrifter. Det är därför inte så konstigt att det inte finns några av original manuskripten kvar, och att det är få tidiga kopior av Textus Receptus (18).Men redan år 157 förelåg hela Bibeln på i Syrisk och Latinsk översättning. Från grekiska till latin gjordes översättningen för Waldensarna i Norra Italien (19)

Totalt har vi ca 5.300 grekiska manuskript av Nya Testamentet. Av dessa är 95 % är i stort sett identiska och kallas Majoritetstexten (eller Den bysantinska texten, Textus Receptus). Av texterna avviker 5 % från majoriteten. En av de grupper som avviker från majoriteten är det vi kallar ”Den alexandrinska texten”. Det är ovanligt få texter i denna grupp, men det är vanligt att slå samman både Sinaiticus och Vaticanus i denna grupp.

Flera moderna biblar bygger sina översättningar på dessa 5 % texterna, för man menar att dessa är de äldsta och bäst bevarade. Tillsammans med Sinaiticus och Vaticanus, vilka vi tidigare har sett på, användes även några småskrifter som bl.a. P66. Denna lilla skrift innehåller över 200 sättningar som är rent nonsens, utan meningsinnehåll, på grund av skrivfel. Några av läsesätten som vi finner i denna skrift finns över huvud taget inte i andra manuskript (20).

De 5 texterna som i olika teologiska miljöer går för att vara de äldsta och bäst bevarade manuskripten, har hela 45 olikheter sinsemellan bara i Fader vår. 42 av dessa 45 olikheter finnes bara i dessa manuskript. Och det finns alltså över 5.000 grekiska manuskript. Det som är speciellt är att de som går för att vara de äldsta och bäst bevarade skrifterna visar sig också vara de kvalitativt sämsta (21).

Varför är de äldsta manuskripten så dåliga? Varje Bibel eller Bibeldel som blev skrivna var i flitig användning av församlingarna. När man hade skrivit av en del av Bibeln blev inte denna bortgömd i en avkrok för att sentida bibelforskare skulle finna den väl bevarad. Tänk vilket arbete det var på den tiden att göra en Bibel. Kristna använde många år av sina liv bara för att skriva av en Bibel. Detta gjorde man ju vid sidan av ett annat arbete som man hade. Det är klart att man inte hade råd att inte använda de texter som man hade. Och vad händer med en bok som används mycket? Den blir sliten, så sliten att den till slut måste bytas ut. Den faller sönder till slut.

Mycket tyder därför på att de s.k. ”äldsta och bäst bevarade manuskripten” blev bortlagda och inte använda, därför att de icke var accepterade av dem som använde Bibeln. De blev till i en miljö som förlorade respekten för gudsordet, och därför att de innehöll en räcka med förändringar av texten, blev de bortlagda.

En annan intressant poäng är, att vi vet något om hur man använde de två olika texterna. Den alexandrinska texten blev använd i Egypten. Den är inte översatt till andra språk och det finns inga vittnesbörd i urkyrkan på att denna text någon gång blev använd. Det är först de sista 150 åren som dessa texter utgör grundlaget för nyare översättningar.

När det gäller den bysantinska texten finner vi den översatt till många olika språk. Den blev använd i både Nordafrika, Asien och Europa. Av de 2.000 texterna som vi har från den tidigaste kristna tiden (inte bibeltexter, men texter som användes bl.a. i gudstjänsterna) så citeras samtliga från den bysantinska texten. I praxis var detta de kristnas enda Bibel i över 1.500 år.

Det faktum att Bibeln blev använd tills den föll sönder och samman, och förföljelsen där de troendes skrifter brändes, förklarar varför det finns så få bra manuskript av de allra äldsta. Detta att enstaka manuskript inte accepterades och användes av kyrkan, förklarar varför enstaka ex. av de dåliga manuskripten är så bra bevarade.

Men det finns alltså omkring 5.300 manuskript och 95 % av dem samstämmer, om man helt bortser från enkla avskrivningsfel. Gud har alltså hållit sin hand över Ordet både vid den tid då man kopierade för hand och senare efter att tryckerikonsten uppfanns.

Noter

Eusebius, Ecclesiastical History, Book 5, kap 28

The Answer Book, Dr. Gipp, Th D, s 39

Dr. Phillip Schaff, ll, s 618

Schaff, ll, s 611-614

Eusebius, Ecclesiastical History, Vl, No 5, Clemens of Alexandria

Scaff, ll, s 58-59

Encyclopedia Britannica, Vol 16, s 900-902, 1936

Gäller de översättningar som bygger på de Alexandrinska texterna, Vaticanus och Sinaiticus.

The Answer Book, Dr. Samuel c. Gipp, Th D, s 39

De fyra första punkterna är hämtade från: Newmann, Kyrkohistoria, vol 1, s 62. De sista punkterna är hämtade från: John H P Reumann, The Romance of Bibel Scripts and Scholars, s 50-58, 1965

Det finns anledning att göra sig frågeställningar angående Konstantins omvändelse då det är känt att han också i hemlighet tillbad solguden Horus.

Ramsay Mac Mullin, Konstantin, s 112

Följande källor bekräftar detta:
-Burgon and Miller, The Traditional Text, s 163

-Catholic Encyclopedia, vol 4, s 86

-Gregory, The Canon and Text of The New Testament, s 345

-A T Robertson, Introduktion to The New Testament, s 80

-Dr. Phillip Schaff, Companion to Greek Testament, s 115

-Dr. Scrivener, Introduktion to New Testament, vol 2, s 270

Armitage, History of the Baptists, s 208

The Book of Hebrew Names, The Nicene & Post Nicene Fathers, vol Vl, s 487-488

The Book of Hebrew Names, s 485, vol Vl, Nicene & Post Nicene Fathers.

Detta hände på kyrkomötet i Trent 8.4.1546

Namnet Textus Receptus fick denna text så sent som på 1500-talet. Någon menar därför att det inte är rätt att kalla textmaterialet vid detta namn, men när nu dessa gamla Biblar i Norditalien i all väsentlighet är identisk med Textus Receptus används den beteckningen även på dessa texter.

Scrivener, Introduction to N.T., vol 2, s 43. Den kände teologen Beza uttalar sig om den Italienska Kyrkan att den har sin upprinnelse från år 120 e Kr. Och den har senare i modern tid blivit kallad Waldenserna efter Peter Valdes (död 1215): Den väckelserörelse som han ledde var en fortsättning på den kyrka som tidigare kallades för den Italienska Kyrkan.

Dr. Dell Johnsen, Pensacola Christian Collage, föredrag på video ”The Bible… The Text is the Issue.”

Dr. Dell Johnsen, Pensacola Christian Collage, föredrag på video “The Bible Preserved.. from Satan´s Attack.